2014 - kortfattat

Detta år har varit en berg- och dalbana. Det började rätt stormigt på många plan. Men i april fick jag tillslut en egen lägenhet, lite senare blev jag lovad ett väldigt spännande sommarjobb. Sommaren 2014 har kanske den varit den bästa i mitt "vuxna" liv. Ett utmanade, välbetalt jobb och för att inte tala om vädret! Lyckades vara ledig hela juli och låg mycket på bryggan i stugan. Massa träning och umgicks mer än nånsin med mina fina vänner. Jag utvecklades en del som person och fick än en gång bevisat för mig hur mycket mina vänner betyder för mig. 
 
Under hösten var jag sjuk väldigt mycket och jag hamnade lite under isen. Men tillslut gick det över, tävlade i Höknatten med Josefine och kom igång med träningen igen. Började som vice ordförande i F-sektionens styrelse, pluggat massor, presenterat mitt sommarjobb för Skogstekniska klustrets styrelse, bestämt inriktning på utbildningen, sökt utlandsstudier och umgåtts med mina knasiga vänner. 
 
Ska göra en ordentlig sammanfattning med bilder men jag kan lätt säga att 2014 har varit ett BRA år, nu håller vi tummarna för att 2015 blir minst lika bra!

Mörka tankar

De va ett tag sen ja skrev nåt djupare här, bloggen har verkligen legat långt ner på prioriteringslistan dom senaste veckorna/månaderna. 

Ikväll är en såndär kväll när jag fastnar i helt fel tankebanor. Ensam i mörkret. När ja väl hamnar här är det svårt att byta fokus och somna. Istället fortsätter jag tänka mörka tankar och trycka ner mig själv. Ensam. Det är mycket det jag tänker på, tänk om jag kanske alltid kommer va ensam. Jag har en del ärr från tidigare som börjat läka och blekna men osäkerheten på mig själv sitter så mycket djupare. Duger jag? Såklart inte, är alltid min första tanke. Till vardags med skolan känner jag mig hemma, några fungerande hjärnceller verkar jag ju ha så där platsar jag. Men i övrigt då? Att hitta fel och brister är så lätt...

Förmodligen så är jag inte ensam med denna typ av tankar, vilket är synd. Varför kan man bara inte trivas med sig själv, se bortom dom negativa tankarna och istället fokusera på allt som är bra med sig själv? Om nån kommer på hur så får ni gärna höra av er!



Hjärtat prioriterar

Det känns som att jag är millimeter från att krascha. Att bara skita i allting som har med skolan att göra och åka hem till Lycksele. Jag vill inte vara här med mina tankar, jag vill vara där. Att gå omkring i ovisshet är jobbigt. Värsta tänkbara scenarion spelas upp i huvudet och tårarna rinner. Försöker vara stark, hålla fokus på "rätt" saker och tänka att det kommer bli bra, det kommer ordna sig. Men plugget har tappat betydelse, det känns inte alls viktigt. Att stänga in alla tankar och känslor gör det dessutom värre. Allt kommer på en gång när jag är ensam. Mitt fokus ligger inte alls på tentan på måndag, inte heller på torsdagen tenta. Fokus ligger på kl. 12:34 på fredag, att jag ska ta tåget till Lycksele. Allt fram till dess är en lång transportsträcka. 

Att undvika väggen

Det är så tydligt när det har nått gränsen. När blandningen av stress, hemlängtan och prestationskrav blir överväldigande. Huvudvärken kommer krypande och tillslut går det inte att tänka längre. Tårarna börjar bränna bakom ögonlocken när man blundar. För ett ögonblick känns det som att hela världen är emot en. Det hände idag. Mitt humör kördes i botten. 

Så istället för att sitta kvar på skolan och nöta uppgifter så skyndade jag mig hem och tillät mig bryta ihop. Men bara en kort stund. Sen tog jag tag i annat; att städa, diska och tvätta blir som terapi. Jag kom fram till att kunna alla presentationsuppgifter i Kvanten till imorgon och tjäna ihop en extrapoäng till tentan inte är det viktigaste i livet. Mitt välmående kommer faktiskt i första hand. Det är inte värt att köra sig själv i botten. Man måste prioritera men även kunna bita ihop.

I want this

 

Rädsla

Man kan säga att jag har varit singel i två år nu. Inte frivilligt alla gånger men för två år sedan tog mitt senaste förhållande slut. Året efter det va struligt, speciellt förra sommaren. Idag har jag lagt allt bakom mig, kan se tillbaka på mitt förhållande med ett litet leende ändå. Men det som hände efteråt har lämnat ett ordentlig ärr. Jag är rädd. Rädd att när jag hittar någon som jag bryr mig om så kommer denna person lämna mig. Lämna mig för någon annan, någon bättre (yngre, snyggare, smalare, smartare...). Så jag har därför inte låtit mig själv känna efter, inte låtit någon komma nära. Hur ska man komma över rädslan, våga släppa taget och ta risken?
 
 
Worst fear for a girl :( ♡

DU bestämmer


 

Min fina vän

Denhär tjejen alltså. Vi börjar ha känt varandra i några år nu, typ 8 år tror jag varav fyra år tillsammans på skidgymnnasiet. Fick ofta bo tillsammans på träningsläger eftersom vi alltid ville sova tidigt, annars blev vi så griniga och otrevliga. Under alla dessa år har vi båda gått igenom massa saker och klarat oss igenom motgångar av olika slag. Har det inte varit skidrelaterat så har det varit problem med killar eller självförtroendet. Vi har båda växt som personer, lärt av varandra och jag vågar nog säga att vi idag står varandra närmare än någonsin. Idag är hon en av mina absolut bästa vänner. Jag är glad att jag har dig Eve ♥ 
 
 

Lätt på insidan

Livet är bra fint ändå. Det finns såklart en del saker som gnager på insidan men på nått vis tar det inte lika mycket tid och energi längre. Allt på insidan känns lite lättare. Det hjälper sällan att gå och oroa sig över saker eller vad andra tycker & tänker. Man ska inte motarbeta sig själv, acceptera den du är och se allt som är bra. Känner du att nåt stör dig, ja men gör något åt det! Svårare än så är det inte.
 
 
 

Att gå vidare

Jag är glad. Från insidan. Visst är livet en hisnande berg- och dalbana utimellan men de senaste månaderna har det verkligen börjat ordna upp sig. Sånt som gnagt på insidan börjar släppa och idag lossnade ytterligare en bit. Lättnad är det bästa sättet att beskriva känslan på. Nu kan jag gå vidare på riktigt. Man tjänar ingenting på att vara långsint, jag lägger det hellre bakom mig och ser framåt. Lättnad. 


w o r d s

 

Ramlat ner i en grop

Jag vet inte vad det är, men jag har hamnat i en grop. Första tanken när väckaren ringer är att somna om. När jag klivit upp längtar jag tills det är dags att gå isäng igen. Inte ens sol på morgonpromenaden hjälper. Jag gillar mitt jobb men det är svårt. Jag vill ju vara bäst, men dehär sträcker sig utanför mina ramar och där är jag långt ifrån bäst. När jag kommer hem äter jag i bästa fall middag i soffan framför nån serie med nerdragna persienner. Jag som normalt sett hatar att ha dom nerdragna. 

Jag vet att det bara är en fas. Det krävs bara ett ordentligt tag så tar jag mig upp ur gropen. Men det är så bekvämt att stanna där. Fast psykiskt är det hemskt. I huvudet snurrar tankar om sånt jag måste/borde göra. 

Nya tag imorgon. Börjar med att ställa mig upp. Ett första steg till att klättra upp ur gropen. 



Ibland måste man pausa

Efter mitt oväntade migränanfall i fredags bestämde jag mig för att ta det väldigt lugnt resten av helgen (efter midsommarfirandet). Sist jag hade migrän utlöstes den mest troligt av stress, förmodligen även denna gång. Så istället för att låtsas att kroppen är 100% och hålla på som vanligt så har jag tagit det väldigt, väldigt lugnt. Legat i soffan med Onepiece, kollat på filmer och serier. Men imorgon är det tillbaka till rutiner som gäller; morgonpromenad, jobb och träning. Förhoppningsvis utvilad i både huvudet och kroppen!



Det meningslösa våldet

Sitter på bussen hem till Lycksele. Har precis lyssnat klart på P3 Dokumentär om massmorden i Falun. Igår va det 20 år sedan. Riktigt hemskt. Min granne var 1,5 år när han miste sin mamma. Hon och sex andra unga människor miste sina liv den natten i en dödsskjutning av en psykotisk fänrik. Än idag är det bland det värsta som hänt i Sverige. 
 
Lyssna HÄR 
 

När allt faller på plats

Vet inte när jag kände det första gången men långsamt har saker och ting ordnat sig. Mitt upp i allt har jag hittat mig själv. 

Resan började väl när jag flyttade hit till Umeå. Bo hemifrån för första gången, testa på sambolivet (det gick ju åt skogen den gången), hoppade på en toksvår utbildning och massa helt okända människor. Ni som kände mig sen innan vet hur jag va då. 

Vägen som lett dit jag är idag har varit krokig. Har bott på sex olika ställen under två år. Flyttade spontant ihop med en tjej som jag känt i några månader (gick mycket bättre denna gång, en av mina absolut bästa vänner idag) och vi bodde tillsammans i sex månader utan att ha ihjäl varandra. Massa strul i kärlekslivet, stress som resulterade i migrän, hudutslag och magkatarr. Känt mig ensammast i världen. Gråtit mig till sömns. Kaos på hemmaplan. Den ena tunga matte- och fysiktentan efter den andra. Höga ambitioner och rädslan att kugga. Träningsrutinerna var allt annat än kontinueliga. Den ständiga frågan; vem är jag och vad vill jag?

Idag har jag fått en egen hyreslägenhet på älskade Rullstensgatan. Flera av de till en början helt okända människor har blivit nära vänner till mig. Kärlekstrubblet är utbytt mot frihet och lycka. Stressen har minskat då min egen press på mig själv minskat, förmodligen kom den brytpunkten efter min första (och hittills enda) kuggade tenta. Det är inte hela världen med en omtenta. Mitt liv är inte inrutat i en kalender. Jag är lite kaos, oorganiserad men lycklig. Ändå har högsta betyget visat sig ibland på tentaresultaten. 

På hemmaplan har åtgärder vidtagits. Trots att det bara gått några veckor märks det. Dom är gladare, dendär negativa dimman har lättat. Jag håller tummarna. Träningen har hittat mig igen. Motivationen kom med en inbjudan att vara ung ledare för skidungdomar. Så mycket energi dom små kan ge. Bara att fortsätta och se det långa perspektivet. Mina morgonpromenader ger så mycket, bland annat bättre sömn och en gladare Malin. 

Men jag hade aldrig varit där jag är idag utan alla fina människor som finns runtomkring mig. Ni har rivit mina murar och låtit mig växa men framförallt accepterat mig för den (knäppa) tjej jag är. Tack.



Independent

Livet rullar på. Inget som bromsar mig längre. Varje dag är ett steg i rätt riktning. 



Träning & tankar

Precis avslutat ett halvtimmes långt polisförhör på telefon, eller typ vittnesmål eller vad man nu vill kalla det. Känns skönt att dom verkligen tar fönstertittaren på allvar. Nu ska jag dricka upp mitt te och sen krypa isäng, men först några ord om kvällen.
 
När jag känner att humöret verkligen är på botten och helst bara vill lägga mig ner och grina ögonen ur mig finns det oftast två alternativ.   Antingen så gör jag precis det eller så gör jag helt tvärtom. Så idag, direkt när jag kom hem från skola, bytte jag om till träningskläder, drog på mig mina Salomon speedcross och for ut och sprang. Tänkte först ta min vanliga runda men det sluta med att jag tog mig an milen runt sjön. Det gick inte så fort men jag tog mig runt. Snacka om terapi! När det gör mer ont i musklerna än på "insidan" och man är för fysiskt trött för att orka tänka på alla problem, där nånstans finns lugnet och livsglädjen. Jag hoppas även att det kommer göra att jag sover bättre och slipper alla oroliga drömmar. Så mycket bättre i längden än att äta B&J's och grina i min ensamhet. 
 
 
 


Vem är jag utan dig?

Det är sällan en bra idé att skriva av sig på bloggen när man ligger i sängen och grubblar. Men, vi får väl se hur länge jag låter det ligga uppe...

Jag tror att jag har hamnat i nån typ av identitetskris. Vad definierar den jag är? I så många år var jag en "skidis", levde och andades skidåkning. Hela mitt liv kretsade kring träningspass, planeringar, läger, mat och sömn. Jag var en skidis. Sen tog gymnasiet slut och universitetsstudierna tog vid. Nu är jag en student. Men allt har gått så fort och jag tror jag tappade bort mig själv nånstans på vägen. 

Under denna period har jag hållt fast i något som jag alltid har förknippat med mig och mitt liv. En person som alltid funnits där. Och under perioder av förändring har jag känt ungefär som i den gamla Håkan Hellström-dängan; "jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din". Utan att tänka på det har jag förknippat dåtid, nutid och även min framtid med denna person. Nästan allt har jag kunnat relatera till oss. 

Men från en dag till en annan vändes min värld upp och ned. Personen som jag hade satt på en pedistal hoppade plötsligt ned därifrån och slog mig i magen. Jag känner inte igen dig längre. Va jag så blind? Jag har hört frasen att "tron kan försätta berg" och jag trodde verkligen på oss. 

Idag vet jag bättre men kämpar fortfarande med min självbild. Vem är jag utan dig? Det är så mycket som jag måste omvärdera i mitt liv. Allt tar tid och jag måste ta en dag i taget. Utifrån sett kanske det inte verkar som en stor grej, men 9 år av minnen är en lång tid. 

Det är dags att vända blicken inåt; vad gör mig lycklig? Vem VILL jag vara? Världen står öppen och det är bara jag som bestämmer. 







Ett nytt kapitel

Senaste tiden har varit tung. Just när jag trodde att jag var på botten fick jag en knuff utför en ny kant. Denhär hösten har jag fått det väldigt klart för mig, jag är för godtrogen mot människor. Jag vill alltid tro att folk är goda och vill väl, men oj vad fel jag har haft! I höst har det kostat mig mitt boende (blir vräkt till årsskiftet) och ett trasigt hjärta. 

Just det sistnämda har tagit hårt. Personen som jag räknade till den som stod mig närmast svek mig på ett riktigt fult sätt. Jag har väntat med att skriva detta då jag inte velat berätta detta med tårar i ögonen eller en bubblande ilska i bröstet. Ibland skenar mina känslor iväg och då gör jag mest saker jag ångrar. Ju mer jag har pratat med folk i min närhet om allt som hänt det senaste året desto mer har det sjunkit in och gått upp för mig att det var på tiden. Det är dags att gå vidare, lämna allt det gamla bakom mig. Vår snart 9-åriga historia har genererat i många minnen som alltid kommer finnas kvar men nu i slutet har vi mest sårat varandra. Många drömmar har krossats men nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv, ett liv utan dig.



 
 
 

Arg och ledsen



RSS 2.0